Förståelsen hjälpte mig att bli mer..

empatisk både mot mig själv och andra

Ibland märker jag hur jag önskar att jag hade vetat tidigare varför skammen känns så stark.

Jag önskar att någon hade sagt till mig att det inte betyder att jag är fel, utan att min kropp bara försöker skydda mig.

När jag fick veta vad som faktiskt händer i kroppen när vi känner skam, så blev det som om någon drog undan ridån.

Plötsligt kunde jag se: ”Aha, det är det här som pågår, det betyder inte att jag är värdelös.” (Värdelös var ett ord jag beskrev mig själv som under en period, men bara till mig själv. Jag sa om och om till mig själv att jag är totalt värdelös och förståelse blev min vändpunkt)

Om jag hade vetat det då… så hade jag nog kunnat möta mig själv med mer nyfikenhet och mindre hårda ord.

Och det är just därför jag vill dela det här med dig. För kanske kan du ge dig själv den förståelsen redan nu. Inte för att jag är arg för att jag inte fick förståelsen tidigare, jag fick troligtvis den precis när jag skulle, när jag var redo att faktiskt ta emot den, och kanske är du också redo?

Vad är skam, egentligen?

Skam är känslan som viskar eller skriker:

”Du duger inte. Du är fel. Om de ser det här kommer du bli lämnad.”

Till skillnad från skuld, som handlar om något vi gör, så går skam direkt på vem vi är. Och det är därför den känns så galet tung, rent av äcklig (den ger mig en känsla av att jag vill kräkas, spy ut allt som är "fel" på mig, så jag kan vara den som är omtyckt av alla) om du frågar mig.

Förr i tiden skyddade skammen oss, vi behövde följa gruppens regler för att överleva. Alltså att gå utanför normen och gruppens gemenskap innebar döden (så tack hjärnan för att du hjälpte dem då, från att dö ut, ensamma). Idag fungerar det där gamla larmsystemet liiite för starkt för vår vardag. Vi kan känna skam för våra kroppar, våra ord, våra fantasier, vår sexualitet, vårt sätt att vara. Fast vi egentligen inte är i livsfara.

Vad händer i kroppen?

När vi känner skam aktiveras kroppens larmsystem.

– Ansiktet hettar, vi rodnar.

– Hjärtat rusar, andningen blir ytlig.

– Vi vill sjunka genom jorden, gömma oss, försvinna.

– Musklerna drar ihop sig, kroppen gör sig liten.

Hjärnan aktiverar samma system som vid hot/livsfara, amygdala går igång, stresshormonerna släpps fria och kroppen förbereder sig på att försvara sig eller dra sig undan. Det är därför skam kan kännas så stark, nästan som en fysisk rak höger i magen!

När jag började förstå

När jag fick veta det här blev jag nästan arg först. Jag tänkte:

”Varför har ingen berättat det här innan? Varför har jag gått runt och trott att det bara är jag som är så jävla fel?” Tanken på att omgivningen och människorna kanske inte var en match (rätt) för mig, hade aldrig slagit mig.

Men sen kände jag också en lättnad. För det här betyder ju att:

✔️ Skammen säger inte sanningen om vem jag är.

✔️ Den säger bara: ”Jag längtar efter trygghet och tillhörighet.”

✔️ Jag kan möta mig själv mjukare när skammen dyker upp.

Reflektionsfrågor, en väg till nyfikenhet

Jag tror att nyfikenhet är nyckeln. När jag blev nyfiken, istället för kritisk, kunde jag förstå mig själv bättre.

Du kan prova att skriva eller fundera över:

🌀 När jag känner skam: vems röst hör jag då? Är det min egen? En förälders? Någon annan från förr?

🌀 Vad försöker skammen skydda mig från? Att bli bortvald? Att bli skrattad åt? Att inte passa in?

🌀 Om skammen egentligen vill visa mig vad jag längtar efter: vad skulle det vara? Närhet, frihet, trygghet, acceptans? För mig var det blanda annat att få vara hela mig själv, även när jag kanske är lite för högljudd och vill dansa på borden eller våga stå upp för mig själv trots att mottagaren tyckte att jag var “för känslig, för mycket och borde skärpa mig”

🌀 Vad skulle jag vilja säga till den yngre versionen av mig som kände skam i den här situationen?

Att våga utforska de här frågorna gör att vi börjar se skammen som en signal istället för en dom.

Och det, för mig har gjort en så stor skillnad.

Kanske kan vi möta oss själva så här

Nästa gång du känner skam, prova att pausa.

Andas.

Och fråga dig: ”Om det här inte betyder att jag är fel, utan att jag längtar efter något… vad skulle det vara?”

Du kanske inte får svar direkt. Men bara frågan i sig kan mjuka upp och göra dig medveten (inte gå på autopilot från ditt undermedvetna)

Och tänk om du, precis som jag, kan gå från självkritik till nyfikenhet.

Jag vill också kärleksfullt påminna om: Att vi inte kan stanna upp mitt i skammen, eller att vi glömmer att ställa frågor eller stanna upp är inte ett misslyckande, det är ännu en ny liten stig på din egen utforskningsresa.

Det är därför jag skriver detta till dig. För att du, precis som jag, förtjänar att bli lite snällare mot oss själva.