Min box - allt eller inget!

Valda sanningar & boxen jag levde många år i, utan att märka att den krympte.

Jag har tänkt mycket på det här med valda sanningar.

Hur jag burit dem som självklarheter. Hur de blivit till små murar som jag inte ens visste att jag byggt upp. Som om jag dragit upp gränser runt mig själv för att känna mig trygg, men som i längden bara gjort mig hela mig mindre.

Den där jävla boxen, som triggade skiten ur mig! Boxen jag bara ville ut ifrån!

Boxen jag levde i var uppbyggd av regler jag inte minns att jag gick med på.

Den innehöll röster som säger:

"Så gör man inte, du borde veta bättre."

"Va inte så jävla dramatisk, ingen annan är det, skärp dig."

"Se till att alla gillar dig, annars är du ju inte värd ett skit. Då är du helt ensam"

"Sex i mitt huvud är kul och busigt, men i verkligheten känns det inte så kul. Det är väl bara så det är. Bättre med OK än inget sex alls"

"Du ska vara självständig, inte behöva någon för mycket, ingen orkar med dig i längden."

Den här boxen har skyddat mig, det är jag medveten om, idag. Den har hjälpt mig att passa in, bli omtyckt, undvika konflikter, stel stämning. Men den har också hållit mig tillbaka, förminskat mig, skalat av det som jag är menad att vara.

Den har tystat min lust.

Förminskat mina behov.

Fått mig att skämmas för den jag är, min längtan.

Jag ville riva ner hela den där jävla boxen, slå mig fri. Göra raka motsatsen till all jag gjort tidigare. Jag kunde inte andas, mitt nervsystem gick på högvarv!

Jag ville inte leva där längre.

Jag ville våga vara rå, naken, kåt, ärlig.

Jag ville våga säga "jag vill ha" utan att genast lägga till "men bara om du också vill, om det passar, om det är okej".

Jag övar mig på att byta ut sanningarna. På att skapa nya:

Jag får ta emot utan att behöva ge tillbaka.

Jag får ha behov utan att vara besvärlig.

Jag får vilja ha närhet, fysisk, känslomässig, snuskig.

Jag får vara mycket.

Jag får ändra mig.

Det känns sårbart, galet läskigt, obekvämt och lite rebelliskt (älskar det det rebelliska och busiga i mig).

Men också som frihet, som att jag är på min egen väg mot den jag är menad att vara.

Jag ville riva ner boxen, men jag insåg att boxen i sig inte är något fult, fel eller kontrollerande. Den är en handbok hur jag älskar mig själv, hur andra kan älska mig. Så nu när jag håller på att renovera i min box, märker jag att den inte var så solid som jag trodde. Den är gjord av gamla röster, gamla mönster, gamla rädslor. Inte av mig, inte längre.

Så idag skriver jag det här som en påminnelse till mig själv, och kanske också till dig som läser:

Du får kliva ur det som inte längre passar.

Du får ifrågasätta det du vuxit upp med.

Du får skapa nya sanningar som faktiskt är dina. Du får vara kåt, njuta och be om det du vill ha!

Jag leker, utforskar och inreder min box, en dag i taget.